Hejdå bebis, ta det försiktigt!

Ikväll, för en liten stund sedan, sa Sebbe till mig: "nu släpper jag lös honom". Förstår ni vad det innebär? Vår kompetenta bebis har krupit/ålat iväg sina första meter. Helt underbart häftigt. Samtidigt behöver vi nu över en natt bli en ny typ av föräldrar. Föräldrar till en runtfarande liten sprutt. När ska vi sätta gränser? När ska vi säga nej eller avleda och när ska vi heja på? Det blir väl till att hitta den roll som passar typ ikväll. Lite av varje av ja, nej och kanske blir nog bra. Men jag vill absolut inte bli en nejsägare.

Jag tror i grunden på att förstärka bra beteenden och släcka ut dåliga/farliga. Det ska jag försöka med. T ex heja på nyfikenhetsbeteenden och sen bara hålla handen framför en farlig kant utan att säga nej eller fy. Efter att ha läst "Mitt kompetenta barn"(se äldre inlägg) tänker jag också mycket på att berätta för Jack när jag trivs tillsammans med honom och att berätta hur mycket jag tycker om honom och hur roligt jag har med honom för att bygga hans självkänsla (alltså: sätta värde på människan, inte bara prestationen).

Tjo!

Vitsippsplockning i Rävinge