Fortsättning från igår...

Funderade vidare på det här med vilken roll våra barn får i vårt liv. Jag skrev igår att uttalanden som "barn är det största som hänt mig" kan provocera mig för att det lägger ett ansvar på barnet att uppfylla en roll. Efter inlägget igår pratade jag med en vän som sa, T, för dig var barn kanske lätt att få, du sa att nu vill jag ha ett barn och så poff så fanns han där. Hon menade på att de som till exempel kämpar länge för att få barn, för dem kan känslan komma att det faktiskt är det största och finaste som hänt. Så kan det ju säkert vara med olika saker man kämpat hårt för, kärleken, jobb, bli frisk osv.

Intressant att fundera kring detta tycker jag. Fortfarande är det nog viktigt tror jag att tänka över vilken roll en annan människa får när den personen är det största som hänt en. Det kan vara en tung roll att bära.